passingoftime

jag klarar inte av snygga människor. att se dem, eller att de ser mig. tänker att jag är skit, jag förtjänar inte att leva. vad folk än säger så är det utseendet som spelar någon roll här i världen. jag vill vara en av dem men det kan jag inte för du är ful ful ful och snygga människor umgås inte med fula människor. tänk om jag hade sett normal ut. då hade allt gått att fixa med lite smink och hårspray. men det här går inte att laga och jag vet inte vad jag ska ta mig till. jag vill dö ibland och det är ganska hemska tankar när man tänker efter.

nu säger jag hejdå och ägnar jullovet åt att läsa harry potter.

markus krunegård - sommaren står o väger
och för oss stackare utan spotify:
detektivbyrån - laka-koffa

1. tvätta håret varje dag. varannan om du är lat. alltså, tvätta håret varannan dag.

2. använd ALDRIG balsam. hur mycket schampo du vill, helst för normalt hår. enda undantaget för balsam är när du färgar håret som substitut för efterbehandlingscremen som gör håret sådär äckligt mjukt.

3. eftersom ditt hår kommer se ut som ett skatbo när du precis har duschat, borsta det aldrig när det är blött. det kommer gå av och vara hemskt risigt och du tappar obehagliga mängder hårstrån. låt lufttorka eller använd hårfön, borsta sedan genom skiten.

4. dra "luggen" så långt från sidan du kan utan att det ser alldeles för fjantigt hår. detta för att undvika jobbiga glipor. den ska bli praktiskt taget rak tvärs över pannan, så nära ögonbrynen som möjligt. spraya spraya spraya för att fixera och fäst på andra sidan med en hårnål. helst svart, det ser fint ut vad du än har för hårfärg.

5. spraya ena sidan av håret. kör in en stoooor borste i massiva hårväggen, ta tag i topparna och dra borsten uppåt. fortsätt tupera hela sidan. det ska vara stor och fluffigt vid hårrötterna men smalna av vid topparna, i alla fall om håret räcker till axlarna eller längre. spraya och tupera andra sidan.

6. sminkning behöver inte ta längre tid än fem minuter. dream matte mousse foundation torkar ut huden, dvs awesome om man har fet hud. ta en så ljus nyans som möjligt, gegga på över hela ansiktet. ta typ två-tre olika sorters mascaror tills ögonfransarna är fina. done!

7. vill du vara lite extra fin, ta svart ögonskugga utan glitter. häll ett par droppar vatten i och gegga runt med en pensel. måla hela ögonlocket och ett par millimeter under ögat i en cirkel runt ögonen. använd innan mascara, annars blir det förbannat jobbigt.

8. tvätta bort med vad fan som finns hemma på kvällarna.

9. stora tröjor och platta skor gör att du ser liten ut och alla människor tycker att det är gulligt när man är liten. sladdriga herrtröjor i XL + strumpbyxor/tights/stuprörsjeans + converse/dr martens = gorgeous. icke-sladdriga tröjor i XL gör att man blir hemskt bredaxlad.

10. följ aldrig någonting som står i bloggar. jag har äckligt mjukt och tunt hår och gör allt jag kan för att få det strävt så för guds skull testa aldrig steg 1-4. testa så många stilar du kan. var emo några månader var scene några månader var klittejhpåwph i några månader var panda några månader var modebög några månader var fjortis några månader var indie några månader och stanna när det känns bra. köp kläder för att de är fina, inte för att kenza har haft på sig något likadant. våga köra randiga axelremsväskor istället för kuvertväskor med nitar. handla på myrorna istället för gina tricot. ha DIE FACEBOOK DIE istället för ME & MY BLOG. och lyssna aldrig på någon annan. färga håret svart om du vill och skit om alla säger "men du är ju sååååå snygg i blont!" för det är du inte om du vill byta. och må aldrig dåligt för något du inte är. det har jag gjort för länge. du är skitsnygg även om du inte har något BD-märke, även om din LP-samling gapar tomt, även om du inte har hår ända ner till röven. du är ändå bättre än de.

jag vill göra den här bloggen till något fint. något jag själv skulle kunna snubbla över och tycka om. undra över vem Tjejen I Rosa Hår egentligen är, vad hon drömmer om, vad josse har gjort som är så hemskt, är hon kär i simon två meter lång, är hon kär i den andra pojken? måste sluta skriva så osammanhängande. och ingen tycker om vardagsbabbel. jag kommenterar aldrig bloggar med länk hit och det är sammanlagt ... tre personer som har läst den här. fyra, kanske. en som jag sade åt att läsa för han borde få läsa, och två eller tre jag inte har en aning om vilka de är. som aldrig har hittat tillbaka hit. men å andra sidan är det småbloggar jag tycker om. och så länge det här är en småblogg kan jag tycka om den.

jag lyssnade på slagsmålsklubben hela kvällen igår. damn, varför har jag aldrig lyssnat på dem förut? det är fin musik som får mig att skratta och eftersom jag inte kan skratta när jag tänker på dem måste det väl vara något bra. jag skriver en novell som kanske håller på att bli en roman. om en tjej som heter alice (kära pappa varför lät inte du mig få ett sådant jättehäftigt namn?) och har det lite sådär jobbigt. eller väldigt jobbigt. hon lever med sin pappa och hans nya tjej och det är väl allt, för hon har inga vänner. inte ens en katt. hon får plötsligt en ny lärare, en ung och rebellisk i röda dr martens-kängor som är den första som någonsin har undrat hur det är med henne. hon träffar en kompis, en pojke, men det är inte kärlek, det är något annat. något helt annat, något som kanske kan få den som möjligtvis i framtiden läser att bli överraskad.

bo kaspers orkester är på i köket. vi kommer alltid att leva vi kommer aldrig att dö. tror att jag ska köpa en till skiva med dem till min låtsasmor i julklapp bara för att jag tycker om när hon lyssnar på dem.

nä, nu ska jag spela sims. tee-hee.


lite kär i min garderob. hihi.

One Man Freac Show - Johnny You're OK

åh. jag måste ta upp det där med kent en gång till. josse talade ju så finkänsligt om för mig att hon innerligt hoppades att jag inte fick tag på någon biljett, för de tänkte inte gå med mig. men vet ni? jag fixade substitut långt innan det hände. bara ifall det skulle hända något. nu har jag en till poparkid att vara med. jag ska stå och vråla till ett av världens finast band och mosas till atomer och ha så ont att jag inte kan röra mig dagen efter. och veta att med tanke på hur stora kent är kommer jag inte träffa dem. alls. kan det bli bättre? don't think so.

neh. jag har inget mer att skriva om. antar att det är positivt.

broder daniel - iceage

en sådan där dag när inget blir bra. alla är så fina att man själv känner sig fin och sen träffar det som en sten i bröstet att man inte alls är det, man tittar på gamla bilder och skäms istället för att vara stolt. jag fick femhundra kronor idag, i alla fall. att använda till julklappar eller vad man nu vill. fina nya kläder i mitt fall. bättre självförtroende hade kanske varit bra, om de hade sålts på h&m precis som fin hy. jag är inte snygg, det kommer jag aldrig bli. jävla glasögon som jag var så stolt över för ett år sedan förstör allt annat i mitt utseende, men har jag dem inte klarar jag ju inte av en enda dag utan att gå in i något. jag förtjänar inte att lyssna på fin musik. och det är inte bara en släng av tillfällig psykisk labilitet för jag är ju inte ensam om att tycka det. allt hade varit bättre utan dem. jag hade aldrig varit här och sett så fin ut som jag gör nu utan dem men jag hade aldrig gråtit mig till sömns, skadat mig själv under lektionstid utan att någon märker det och hatat mig själv så mycket utan dem. åh, nu babblar jag på igen. jag har fixat konsertsällskap till att se kent i alla fall. två stycken till och med, bara att välja och vraka. allt ÄR bättre utan dem. jag klarar mig fint. förutom att jag är ensam. och ful. tror att det hänger ihop lite. ingen tycker om fula människor.


hon där, hon är söt. men alla är söta ur den vinkeln, med tennisbollar till ögon och världens jävla fluff.

kanske borde man ta tag i något? göra en vettig webdesign här. byta ut den mot min "ordinarie" blogg. har ändå slutat skriva där, jag vill inte att någon ska veta något om mig nu. vill ingenting.

någon känsla har hunnit ikapp mig. som så många gånger förr. buhu-ingen-tycker-om-mig och du-är-inte-så-jävla-speciell åter igen, med skillnaden att... nu är det på allvar. nu har hon tryckt ner mig för sista gången. men vad var valet? att anpassa mig efter dem. bli tyst och aldrig kräva uppmärksamhet. bli fjortis och snorkig precis som dem. men jag trivs bra här, femton år och fortfarande omkringflackandes mellan olika stilar. nu har en massa gulliga popnittiofemmor från stockholm börjat stalka mig över internet och det är fruktansvärt fint. de tycker att jag är fin. jag vill inte ha överdimensionerade koftor från gina tricot.

hon skrev någon gång ett långt inlägg om att hon trivdes med att vara unik och sedan krossades totalt när hon såg exakta kopior överallt på bilddagboken. det är tvärt om för mig, tror jag. jag pallar inte med dem, nu när de har blivit en i mängden. jag behöver jämlikar. folk som dyrkar broder daniel, folk som älskar audrey taotou. de finns ju inte här. de som finns här har jeansleggings, lyssnar på beyonce och äääälskar twilight utan att ha någon riktig koll på vem jake är. jag hatar den här jävla skithålan. hade inte saker varit finare om man hade bott i stockholm?

åter till dem. de där som lämnade mig så fint. vi gjorde båda fel, hon och jag. jag för att jag inte höll käften åtminstone lite. jag för att jag var tillräckligt stark för att hålla fast vid musik de hatade att jag också lyssnade på och hon för att hon är en sådan som tror att blir man utsatt för något är det okej att göra likadant på någon annan. hon är otrevlig mot allt och alla. men en sådan som folk instiktivt tycker om. bråkar hon med någon är det löst dagen efter. och jag, mig bråkade hon med för snart två år sedan. det, kära vänner, är inte löst. jag skulle verkligen vilja höra henne säga rakt ut vad det är hon tycker illa om med mig. att jag skar mig i armarna? har hon möjligtvis ensamrätt på att göra det? du är inte så jävla speciell du heller. jag vill höra det, hur hårt jag än kommer falla. speciellt face to face hade varit trevligt. vi har aldrig skött något av det här utanför internet. det beror bevisligen inte bara på min svaghet, utan också på hennes svaghet.

jag har vänner. faktiskt. bättre än dem, för jag är bättre än dem och förtjänar bättre vänner än de. jag har han, men han bor en timmas tågresa bort. jag har aldrig träffat honnom. ändå betyder han så patetiskt mycket. vi är lika svaga. vi behöver varandra. han är fin och jag skulle inte klara mig utan honom och det dröjer bara tre månader innan jag får se honom, känna honom. jag har han II och han IIs kompisar. de är yngre, det är nog bara yngre som står ut med mig. yngre är dumma i huvudet. men han II klagar konstant på precis de sakernaa jag har gått genom, så att vara med honom II är som ett knytnävsslag i ansiktet. han II har det bättre än mig, bara att han II inte inser det.

åh vad långt det här blev. fast jag har behövt säga det här länge. och här vet ingen vem jag är. win/win.

vi avslutar med lite fin musik, för när allt är förjävligt förgyller yann tiersen mina dagar.
la valse des monstres:

men just nu gör saker jävligt ont. så jag begraver mig i läxor, vilket ändå inte hjälper för läxor gör ont även de när lärarna slänger högar över en. oh, what to do, what to do? nåja, jag överlever. i alla fall läxorna. det andra ... får vi se.

jag gick förbi j när jag lyssnade på se på mig nu vad tycker du och det gjorde så förbannat ont och jag gick förbi j på samma ställe när jag lyssnade på no time for us och det kändes förbannat bra. patetiskt att jag låter så mycket av mitt liv bero på så symboliska saker. men när det är det enda roliga man har i sitt liv är det bara att bita ihop och göra livet till ett stort jävla skämt för det är bara vänner som spelar någon roll i slutändan vad gör man om man inte har vänner? jag svamlar på men det får jag göra för jag är femton och i upplösningstillstånd förvirrad av för stark musik. ska upp sent imorgon och har läxor att göra. hatar mitt liv. svammel svammel. nej det gör jag inte jag är trött och ensam och fryser. mår inte bra. fysiskt, alltså, psykiskt är inte heller bra men det håller ju en jämn nivå på botten i alla fall.

jag skulle prata om hur förbannat dåligt jag mår. det slutade i obegripligt babbel om j. hahaha patetiskt.

jag mår bättre. har gråtit mig till sömns i princip varje natt i vekor, men det är bättre. jag har insett att det inte är mig det är fel på, det är den här jävla normaliserande byn. 99% är fjortisar med attityden som hör till och jag klarar inte av det längre. jag behöver likasinnade vänner mer än någonting annat, vilket uppenbarligen inte finns här. nästa år börjar jag i en ny skola. en bättre skola med bättre vänner. jag är snygg och positivt inför framtiden när jag är ensam, jag tänker att jag klarar det här, men med minsta lilla kontakt med utvärlden, för att inte tala om i skolan, krossas jag till småbitar. jag inser att något är fel. jag inser att jag borde gå till bup. varför inser ingen annan det?

visst är det en underbar känsla när någonting man har bearbetat under en löjligt lång tid plötsligt krossas?

allt jag någonsin har tyckt om dig har varit baserat på hur du har betett dig mot mig.