jag vill göra den här bloggen till något fint. något jag själv skulle kunna snubbla över och tycka om. undra över vem Tjejen I Rosa Hår egentligen är, vad hon drömmer om, vad josse har gjort som är så hemskt, är hon kär i simon två meter lång, är hon kär i den andra pojken? måste sluta skriva så osammanhängande. och ingen tycker om vardagsbabbel. jag kommenterar aldrig bloggar med länk hit och det är sammanlagt ... tre personer som har läst den här. fyra, kanske. en som jag sade åt att läsa för han borde få läsa, och två eller tre jag inte har en aning om vilka de är. som aldrig har hittat tillbaka hit. men å andra sidan är det småbloggar jag tycker om. och så länge det här är en småblogg kan jag tycka om den.

jag lyssnade på slagsmålsklubben hela kvällen igår. damn, varför har jag aldrig lyssnat på dem förut? det är fin musik som får mig att skratta och eftersom jag inte kan skratta när jag tänker på dem måste det väl vara något bra. jag skriver en novell som kanske håller på att bli en roman. om en tjej som heter alice (kära pappa varför lät inte du mig få ett sådant jättehäftigt namn?) och har det lite sådär jobbigt. eller väldigt jobbigt. hon lever med sin pappa och hans nya tjej och det är väl allt, för hon har inga vänner. inte ens en katt. hon får plötsligt en ny lärare, en ung och rebellisk i röda dr martens-kängor som är den första som någonsin har undrat hur det är med henne. hon träffar en kompis, en pojke, men det är inte kärlek, det är något annat. något helt annat, något som kanske kan få den som möjligtvis i framtiden läser att bli överraskad.

bo kaspers orkester är på i köket. vi kommer alltid att leva vi kommer aldrig att dö. tror att jag ska köpa en till skiva med dem till min låtsasmor i julklapp bara för att jag tycker om när hon lyssnar på dem.

nä, nu ska jag spela sims. tee-hee.


lite kär i min garderob. hihi.

One Man Freac Show - Johnny You're OK