passingoftime

hon sade "det kanske är dags att släppa högstadietiden"
inte en sekund har jag varit olycklig över att slippa dem
det är bara den konstanta rädslan somjag, om jag känner mig rätt, aldrig kommer kunna skaka av mig
jag är ledsen över ,mitt jojohumör och att allt går ut över internet
jag är väldigt, väldigt trött på att jag aldrig någonsin bara kan lugna ner mig lite
imorgon får jag träffa världens underbaraste människa och han stannar bara två dygn men det brukar räcka för att tränga bort klumpen i magen.

jag vill att alla, alla, alla som läser det här skriver om vad ni har gjort idag eller hur glada ni är eller om ni är ledsna eller om det är något ni tänker på eller om ni bara är jättesugna på något att äta eller vad ni har för favoritband eller om ni är sådär äckligt superkära eller precis vad som helst.

idag har inte varit någon bra dag. just nu känns det mest som att allting var en väldigt dålig idé redan från början. lyssnar på emo-spellista och jobbar med projektarbete hela kvällen och saknar victor utav helvete. ger upp om idag och tittar på monty python nu.

på tisdag måste jag göra en sak, något extremt viktigt som kommer förändra väldigt mycket. jag måste, måste, måste, för inget kommer någonsin bli riktigt bra annars. problemet är bara att jag verkligen inte vill, att jag för allt i världen skulle vilja skippa det, och om jag känner mig själv rätt kommer jag bara att skita i det. så jag skulle behöva att alla som läser det här talar om för mig vilken jävla idiot jag är och att jag inte KAN låta det vara. tack.

man tycker ni borde ha fattat att det är mer och det är klart som fan jag inte är arg, jag gillar er, men jag har varit en liten aning arg och ledsen och instabil just de här dagarna och det är mer tanken på att alla människor omkring mig gör grejer och jag sitter hemma, ensam. och DÄRFÖR blev jag arg över att ni VÄCKTE MIG HALV FYRA PÅ MORGONEN. jag gillar er och jag saknar er och i vanliga fall hade jag överhuvudtaget inte brytt mig. det blev bara lite mycket.

jag vill göra något
klippa av håret eller vad som
orkar inte
vill inte
något
varför ska allt
vara

wawawawawa
alla jag känner är ute och super
mantycker jag borde ha lärt mig vid det här laget att jag är gladare ensam hemma
men
men alla normer om att man är mer lyckad om man ränner runt på stan och är allmänt asjobbig och super skallen av sig än om man läser böcker och lyssnar på regnet
så
är det inte så himla lätt att känna sig lyckad

min favoritkänsla är att överväldigas. det kan vara det absolut värsta och det absolut bästa som någonsin har hänt en, båda är bra i lagom mängder, självinsikt eller lycka som får fötterna att lämna marken. överväldigas av vilket avskum man är, hur fruktansvärt man beter sig, hur ful man ser ut, hur man aldrig under en hel livstid har kunnat få en enda riktigt riktigt riktigt nära vän, hur man hatar sig själv. överväldigas av att efter två år slutligen formulera meningen "du är min pojkvän nu" inuti huvudet, överväldigas av att man är så lycklig att man bara kan gråta, överväldigas av att man faktiskt älskar sig själv, överväldigas av så fantastiska sinnesintryck att allting inuti en flyger iväg, dansar omkring, överväldigas av insikten om att livet verkligen skulle kunna bli så som det femtonåriga jaget naivt drömde om, fotohögskola, en lägenhet som är mysig på riktigt utan minsta spår av romantiskt shabby shit, en kattunge, gift med Honom.

jag vet inte. jag blir... emotionell på nätter. och jag saknar Honom.

jag gillar markus
men jag minns varför jag aldrig lyssnar på honom
känner igen mig i absolut ingenting och ändå eller kanske därför denna ständiga rivande känsla av att någonting går sönder
eller bara det att jag blir femton år, olyckligt kär och inga vänner som vill stanna kvar hos mig
jag saknar ingenting eller jo jag saknar dig

SWEET JESUS VARFÖR TOG JAG SÅ SATANS MYCKET BILDER PÅ MINIGOLFEN

Jag har hittat den enda platsen på Internet där folk är genuint snälla mot varandra. Den platsen är ett forum under namnet Raccoon Society.

Historian: Mat Devine, sångaren i Kill Hannah, från och med nu kallad Mat så att det inte blir några missförstånd för ja, han heter verkligen Mat, skrev en gång för länge sedan en blogg om sitt turnerande. När han slutade turnera tyckte han att det var synd att bara stänga ner alltihop och frågade läsarna om vad de ville ha. Det slutade som ett forum. Namnet kommer från att han mest umgicks med skummisar som grävde i soptunnor och hade en shitload med kajal, men "raccoons" kom också att handla om små tonåringar som fått blåtiror från sina mobbare. Mat fortsätter blogga och skriver en gång i veckan i forumet under psuedonymen "Papa Raccoon". För ungefär två månader sedan startades Raccoon Socitey 2.0 upp med ett helt nytt forum och när de samtidigt lottade ut Mats gamla gitarrfodral bland alla medlemmar gick jag med, det gick till en tjej som heter Steph och jag tror inte att det var ett riktigt lotteri men jag är inte det minsta bitter för Steph är huuur gullig som helst.

Bland alla oändliga trådar om mentala problem, förhållandeproblem, mobbning, mode, musik, konserter, rent nonsens, allt tråkigt och allt fint, har det dykt upp några inlägg som jag ärligt talat inte förstår mig på på något sätt. Såvitt jag har fattat handlar alltihop om organisationer, frivillighjälp och fonder, men det är ungefär allt jag har fattat. Alla inlägg skrivs av icke-registrerade medlemmar under psuedonymer. Alla inlägg är skrivna med JÄTTEKRÅNGLIGA ord, i metaforer och omskrivningar och jag har försökt läsa men jag tror inte ens jag hade fattat om engelska hade varit mitt modersmål. Jag förstår inte ens poängen med dem, vad någon vill säga med all text, det känns ungefär som att politiker som ju är experter på att inte få något sagt, skulle ha lärt sig poesi. Jag skulle faktiskt räkna mig själv som en av de mer aktiva och erfarna medlemmarna i nya forumet och ingen vet vad det här handlar om. Ändå finns de där. Den där lilla gruppen oregistrerade medlemmar, som BARA skriver i den sektionen, all denna text som ingen begriper. Jag tror att de är uppe i fem trådar nu och någon gnällde på oss "elitister" som bara bryr sig om oss själva, att vi är så extremt ovälkomnande och att det är de oregistrerade som gör RS till vad det är – någon svarade, jag läste igenom vad som skrivits ordentligt, blev riktigt jävla förbannad, skrev ett argt svar och fick ett lika argt svar tillbaka. Nu har det första bråket på Raccoon Society 2 dykt upp, ett meningslöst krig som mest går ut på att anklaga de oregistrerade eller de aktiva medlemmarna för att vara en elitistgrupp som bara bryr sig om varandra och inte släpper in någon annan, och det var jag som startade det. Sweet.

Trådarna finns att läsa här, här, här, här och här. Läs och begrunda och bli medlem och börja skriv i alla andra trådar när du ändå håller på för det är verkligen hur fint som helst där. Underbar stämning, alla är trevliga mot alla och det går att prata om precis allting, oavsett om man gillar Kill Hannah eller inte.

Och egentligen gillar jag inte den, men Susanne har precis börjat prenumerera och något måste man ju ha att läsa på morgnarna. Idag hade de en lång artikel som faktiskt var bra om ett seriöst ämne, om det där att man kan komma hem från jobbet, gosa med en hund som man älskar över allt annat och direkt efter trycka i sig en död ko. Hur man kan behandla vissa djur som sina jämlikar och samtidigt ÄTA andra. De intervjuade Eva Eriksson, Värmlands landshövding, som pratade länge och väl om att djur har ett psyke precis som vi, att de kan känna smärta, glädje och sorg och att man måste behandla dem med värdighet, det räcker inte med att ge dem vad de behöver för att överleva, de måste få må psykiskt bra. Sedan avslutades texten med att berätta vilken fantastisk människa Eva är eftersom hon bara äter närproducerat kött. Och då vill jag bara säga

VAD FAN ÄR FEL MED ER?!??!?!?!?!??!?! JÄVLA SKITHUVUDEN, HYCKLARE. Det GÅR inte att arbeta hårt för djurs rättigheter och sedan äta upp dem, det funkar inte. Och visst, det är fruktansvärt fel att plåga djur och det är bra att man aktivt väljer kött från gårdar där de behandlas bra, men vad spelar det egentligen för roll när de ändå bara ska dö? Jävla töntar. Jag hatar sånt.

Angående ett gammalt inlägg har jag tagit ett beslut som jag kan komma att ångra senare. Fast antagligen inte. Jag tänker inte se Kent i sommar. Det är alldeles för mycket känslor och symbolik inblandat för att jag ska orka och jag tänker inte stå där en gång till, skrika för allt vad halsen klarar och känna bröstet skrika ännu högre för att mannen jag älskar inte står bredvid och håller mig i handen. Enda möjligheterna skulle vara att gå med Linni, som är den där helt fantastiska sortens människa som inte skriker MEN GUUUUUD GUMMAN SÅ HIMLA SNYYYYYGG DU ÄR IDAG ÄLSKAREEEEEEEEJJJJJJJJJ utan hej skithuvud, hoppas du brinner upp och dör och det funkar nästan alltid, men inte när man för en enda dag i hela livet endast och enbart behöver bli kramad och höra att man faktiskt är bra, eller att gå med Emma, och man _BERÄTTAR_ICKE_NÅGONTING_ för släktingar och att börja böla och förklara att sist jag hörde Sjukhus grät jag som ett litet barn för att de valde den, inte Hjärta, de valde mig, inte henne, och att sist jag hörde Mannen i den vita hatten svimmade jag för att ett halvårs ensamhet hade fått mig att sluta äta skulle helt enkelt inte vara möjligt. Och jag är asocial. Jag är tråkig. Jag gillar att vara ensam. Jag ägnar hellre helgerna åt att titta på kosntiga indiefilmer med min pappa än att shotta med kompisar. Jag ägnar hellre sommaren med att knappt resa mig ur Victors säng än framför en lerig festivalscen med sinnessjukt mycket indiekidz och ölspyor runt omkring.


From First To Last - Failure by designer jeans:
av någon aning förstår jag mer och mer av texten varje gång jag hör den.

Jag är ganska så värdelös på att prata och du gnäller ju alltid på hur lite som finns att läsa här, så. Jag är bara en sådan där äckligt jävla överdrivet känslig människa och även om inget blir lika illa som för några år sedan går allt väldigt mycket upp och ner och just precis nu och sedan ett tag tillbaka går det neråt och jag saknar dig väldigt mycket, väldigt väldigt väldigt mycket, att somna med dig bakom min rygg och berätta att jag älskar dig så mycket att det känns som att hjärtat ska sprängas och pussa dig hela tiden och hålla händer genom stan eller bara som då för länge sedan att sitta uppe på telefon halva nätterna och prata om absolut ingenting och fnissa så tyst man kan åt Fawlty Towers-referenser så att inte hela familjen väcks och jag behöver ha lite gullighet för att kunna minnas att du faktiskt är min, behöver höra "jag älskar dig" ibland för att inte glömma bort att någon gör det, behöver prata om absolut ingenting och fnissa åt Fawlty Towers-referenser någon gång för att komma ihåg att du är den finaste vän jag någonsin haft och om inte för att allt annat är så jävla bra med dig så måste jag åtminstone ha kvar dig för att du är just den finaste vän jag någonsin haft och det är därför jag inte kan hålla med dig om att "fem dagar är ju jättelänge" och det är därför jag blir väldigt tyst när jag ringer dig för att säga att jag saknar dig och hela tiden önskar att du fanns där bredvid mig och du svarar "jag ska raida om en kvart så jag måste snart gå igen, var det något särskilt?" och det här kommer mest få dig att framstå som en douchebag men det är du verkligen inte, du är bara kille och inte lika uppmärkamhetshorig som jag och jag är tjej och klarar inte av att säga saker rätt ut. Jag älskar dig.

har de här framför mig och försöker mest låtsas att de inte existerar för att jag inte fattar någonting. börjar kännas som att en jobbig period är på väg så som det alltid blir när alldeles för mycket händer på en och samma gång. jag åker antagligen och ser kent i göteborg i sommar och precis som för två år sedan känns det inte ett dugg bra. ibland behöver jag bara victor för att inte bli galen och det är tre dygn kvar tills han är här.

(idag är det två år sedan. och idag ska jag sluta räkna.)

Senaste veckan har jag gått och lagt mig för sent på kvällarna. Sovit betydligt mindre än jag behöver göra. Sprungit runt och varit hyperaktiv på lektionerna; skrattat hysteriskt åt allting, skuttat i korridorerna och stalkat klasskamrater. Sovit på håltimmarna. Orkar inte plugga, orkar inte städa, orkar inte vara vettig. För jag hatar, hatar, hatar att sova ensam i den här sängen. Den luktar fortfarande som dig och jag inbillar mig hela tiden att du ligger tryckt mot min rygg.

ibland undrar jag över hur saker hade sett ut om jag bara hade sagt som det var och allt hade hänt ett halvår tidigare
och jag skäms över att jag inte gjorde det
när en människa hatar allt och alla för att allt som har med kärlek att göra går åt helvete borde man väl berätta för honom att man tycker att han är det allra vackraste som finns, att man älskar honom och att man skulle göra vad som helst för att det skulle vara man själv som somnade bredvid honom istället?
och jag tänker att allt kanske inte hade behövt bli så jävla pissigt som det blev
och att man aldrig hade behövt fälla alla miljoner tårar, för han fanns ju alltid där, jag ville bara inte se det
sen tänker jag att även om jag hade undvikit den värsta vintern jag någonsin kommer uppleva
så hade det varit för snart, vi hade kraschat innan det ens börjat
jag hade aldrig lärt mig stå på egna ben
och plötsligt hade jag varit ännu längre ner än jag var då
det blev perfekt som det hände nu
men jag kan inte låta bli att undra
bara ifall
ifall jag hade berättat för denna sjuttonåring i snedlugg och för stora kläder
hur mycket han faktiskt betydde.

Egentligen hatar jag folk som bedyrar sin kärlek över internet, men.

Idag har jag och Victor varit tillsammans i ett år. Ett år. Och det känns så otroligt. Jag har alltid älskat honom, han har dragit upp mig ur så mycket och att bara veta att han finns där hjälper en genom allt. Jag var kär så länge utan att våga säga något och fortfarande får jag fjärilar i magen varje gång jag ser honom. Han är vacker, på alla sätt. Jag älskar honom mer för var dag som går och det gör verkligen fysiskt ont att vara ifrån honom ibland.

Klart att det har gått väldigt mycket upp och ner, inget förhållande kan vara så hållfast att man slipper det. Jag var livrädd i början, jag är livrädd nu också, och jag har tusen gånger om tänkt att han borde inte göra det här, han förtjänar någon så mycket bättre. Men jag behöver honom för att må bra, och jag vet att han också behöver någon, så jag har stannat kvar. Och det är bra nu. Jag mår bra och jag vågar tro att han kommer finnas kvar. Vi har tagit oss genom mycket tillsammans och har vi klarat det så klarar vi allt.

Klart att jag inte är så naiv att jag tror att det kommer hålla för alltid. Men jag kan inte låta bli att hoppas, för det finns inget jag hellre vill än att tillbringa resten av mitt liv med honom. Jag älskar honom mer än någonting annat i världen. Och jag kommer aldrig att hitta någon som är så perfekt som han.


no one can take it away from me
no oe can tear it apart
because a heart that hurts
is a heart that works.