passingoftime

Det här är min vinterväska, när min dunjacka ger mig så tjocka axlar att den här glider av hela tiden. Min pappas fru tänkte slänga den för något år sedan för att den var så gammal och sliten, så jag stal den för att den är förbannat snygg.
Ett inte alltför trasigt skrivblock till samhällskunskap och historia, det är de enda ämnena jag skriver något i och jag har något av dem fyra dagar per vecka. Penna, sudd och extra stift, såklart. Världens bästa Röd-usb-minne. Tågkort (vars fodral jag lagt på min plattång en gång i tiden, därav det lilla röda hörnet). En inte alltför trasig iPod. Handskar eftersom det inte GÅR att cykla med bara händer och mina fingervantar ät mystiskt försvunna. Bibliotekskort till kommunens och skolans bibliotek. Uggle-lipbalm. Försvarets hudsalva. En mobiltelefon som skulle överleva en atombomb. En fancy plånbok som en gång i tiden har varit jättesnygg och haft Markus Krunegårds autograf och nu är.... eh. Inte jättehel.
Inga jättefancy grejer men precis vad man behöver för att överleva.

Jag och kärlek går inte så bra ihop. Jag har bara erkänt för en enda människa att jag varit kär i den, och det var inte förrän efter att han hade erkänt att han var kär i mig. Så hur är jag när jag är kär? Jag förvandlas till en skitläskig stalker, över internet och på riktigt. Jag får en enorm klump i magen bara av att se personen i fråga och skakar okontrollerat om jag tvingas prata med den. Överdriver allting i närheten av den i hopp om lite uppmärksamhet. Hittar på en massa scenarion där allt går väldigt bra. Gråter mig till sömns över att det aldrig någonsin kommer bli så.

Jag hade varit kär ganska länge. Väldigt länge, faktiskt, men äntligen lyckats intala mig att det bara var dumt på alla sätt för även om han var min bästa vän så fanns det inte riktigt något vi och det skulle aldrig kunna finnas. Vi hade varit tillsammans så gott som hela dagen. Kramats massor för att han var så förbannat fin. Vi satt i busskuren, han skulle hem igen. Händer i händer, hopflätade fingrar. Tystnad för att det inte finns ord för sådana tillrällen. Bussen kom. Puss på halsen, på kinden, på munnen. Tungor mot varandra. Mintsmak. Sedan åkte han och jag grät floder för han var allt jag ville ha men jag hade ju aldrig sagt något och allt blev plötsligt väldigt fel. Han kastade en slängkyss genom fönstret och precis när han åkte ur staden fick jag en lång kärleksförklaring via sms.

Han hette Victor. Heter, kanske man säger, för nu har det gått sexton månader och jag är fortfarande hans och fortfarande väldigt väldigt kär.

Kent. The Smiths. Sonny Moore. Random dösnygga superhipsters. Vandra omkring på Weekday och TopShop och sånt. Modebloggare som faktiskt skriver om något annat än bara sådant som är inne bland fjortisar just precis då. Skitduktiga graf-studenter. Barn som är nå djävulskt bra på att spela musik. Matematiker. Illustratörer. Fotografer med välutvecklat bildspråk. Reklam överallt. Snygga loggor. Retuscherare. Typ.


Åh det här blir lätt för det har jag inte. Jag gillar allting som är välgjort. JK Rowling och Arthur C Clarke. Placebo och Beatles. Fight Club och Spirited Away. Så länge det finns lite känsla i det kan vad som helst bli fantastiskt.


men är ni dumma eller
Står HÄR om någon skulle ha glömt bort på en vecka.


Torsdag, blir det väl?
Snoozade och försov mig. För lat för att duscha. Sminkade mig, tuperade sönder håret. Tiggde skjuts av far.
Samhällskunskap och ner till biblioteket för att finkamma kommunens hemsida och lyckades faktiskt bli klar med uppgiften. Fotolektion som mest bestod av att panikredigera bilder på stylister.
Träffade syster, åkte till Ikano. Handlade julklappar för lite för mycket pengar. Blev överfallen av en dvärgspets också känd som Skräp På Snöre också känd som Fluff Med Hund också känd som Zac. Åt Ikea-pizza.
Åkte hem med stelfrusna fötter, panikskrev lite mer av historian, åt någonting som jag inte minns. Belönade mig själv med Lost-avsnitt fast det var alldeles för sent och jag visste att jag skulle försova mig dagen efter.
Vettig dag.


(snygg felstavning) Enligt alla beskrivningar av Jungfrun jag just har läst är jag såhär: ▲ perfektionist, pedantisk och noggrann ▲ tar på mig för mycket arbete ▲ pålitlig ▲ analytisk ▲ kreativ ▲ passar med servicearbeten (yeah right) ▲ blir aldrig cynisk ▲ gillar utmaningar ▲ gillar rutiner ▲ "förhållandet till fadern är ingen dans på rosor" LOL WAT ▲ gör arbeten långsamt men bra ▲ blyg ▲ hjälpsam ▲ "obegriplig, gåtfull och motsägelsefull". Jag överlåter till alla jag känner att se om det stämmer.


Men fan vad det här ska upprepa sig. Här har jag väl skrivit typ allting.


Åhåhåhåhå. En gång för några år sedan såg jag reklam för en ny (fiktiv) serie som handlade om övernaturlig fakevetenskap. Jag råkar tycka att övernaturlig fakevetenskap äger, tittade på första avsnittet och blev fast. Tydligen var det inte vidare många andra som gjorde det, för de bytte tid från typ nio på fredagar till elva på tisdagar och det är inte jättekul när man är tolv år. I somras började jag titta på Fringe igen och herrejävlar vad jag älskar det. Jag upptäckte av en slump att skaparen/regissören JJ Abrams också hade gjort Lost, som jag bara hade sett ströavsnitt av tidigare, och tänkte att det är säkert också ganska bra. Jag fick första säsongen av Lost i födelsedagspresent för tre månader sedan och i förrgår tittade jag klart på fjärde. Och fuck yeah Lost är det bästa som finns.

HEJ JAG HAR VARIT HOS VICTOR LOL


När jag börjar lyssna på något nytt - ett band, ett album eller bara en låt - har jag det på repeat under så lång tid att det bara är löjligt, och eftersom jag köpte Skrillex Scary Monsters And Nice Sprites precis när jag hade köpt min dator är mitt iTunes- och iPod-bibliotek HELT uppfuckat. På något sätt har jag lyckats lyssna på Rock n' Roll nästan 300 gånger, Scary Monsters drygt 150 och låten på tredjeplats har typ... femton spelningar. Så jag hittar på en egen lista med låtar som jag vet att jag lyssnat sönder.

Skrillex - Scary Monsters And Nice Sprites
Såklart. Och alla andra låtar på albumet. Jag avskyr all annan form av dubstep, men Sonny är så jääävla duktig att det blir bra ändå.
Kent - Socker
Jag har aldrig riktigt gillat Vapen & Ammunition, den låter så... vuxen. Sedan för knappt två år sedan ställde sig herr Jocke fem meter från mig och sade att sex musik och våld var det vackraste som hänt mig sen själen min blev såld och tusen och åter tusen människor stod runt mig och skrek allt vad de hade och jag tänkte att det är någonting med den här som tar ett tag att förstå och sedan dess har jag älskat den.
Bring Me The Horizon - Chelsea Smile
Jag har ingen aning om vad det är, men någonting med den här låten gör mig lugn. Jag har lyssnat på BMTH av och till i fyra år men inte förrän jag hörde Suicide Season och insåg att de inte längre bara var oväsen första gången började jag gilla dem riktigt mycket.
Dunderpatrullen - Mint
Jag började lyssna på Slagsmålsklubben en gång i tiden och min kära vän Victor letade runt över halva internet efter band som liknade dem och hittade Dunderpatrullen. Tre killar från Krull Productions som gör bitpop som är så bra att det inte är sant.
From First To Last - Afterbirth
Finaste lilla Skrillex har jag också lyssnat på av och till i fyra år (så gissa om jag fick en chock första gången jag hörde just Skrillex) och FFTL är så emo att man blir rädd. Just den här låten är det dock ingen screamo i och det är så jävla mycket KÄNSLA i allting. Otroligt vad en artonåring kan åstadkomma.
Katten Skogmans Orkester - All min kärlek
Åkte till Umeå och Holmöns Visfestival för att se Säkert! i somras och innan de gick på scenen spelade Katten Skogman och jag skrattade så jag grät. Köpte båda deras album direkt och av tjugoen låtar är den här tveklöst den bästa.
Kent - 18:29-4
Hurr durr Knet igen. Röd har alltid varit lite extra vacker för mig, låtarna är helt fantastiska och jag har någon googol minnen kopplade till allting. 18:29-4 tycker jag dessutom är förbannat underskattad.
Kill Hannah - Agent Orange Skies
Jag är inte tillräckligt hipster för att äga något annat än deras två senaste album som ändå går att köpa var som helst, så jag har bara en inte så jättelegal kopia av The Curse of Kill Hannah. Och herregud vilken låt.
Slagsmålsklubben - Kasta sten
SMK har jag inget djupt och seriöst förhållande till, de gör helt enkelt bara jävligt bra musik. Feelgood-musik är det värsta som finns men Kasta sten gör en alltid lika glad.
OMFS! - Johnny You're OK
OMFS, som då hette One Man Freac Show och inte längre är något enmansband och har bytt namn, var förband till Detektivbyrån för ganska exakt två år sedan. Det här var den enda låten jag lyssnade på innan spelningen och det är liksom både det att den är så mysig och gullig och handlar om en zebra och det där om att alla-är-bra.


Men jävlar vad djupa vi ska vara här.
Meningen med livet? Det finns ingen. Vi föds, vi äter, vi sover, vi dör och vi förmultnar. Människor har bara ett behov av att se någon mening med allting och därför finns det religioner och sådant. Jag tror bara det handlar om att lära sig vara nöjd med den tiden man har. Att inse att alla har fel och brister och är för upptagna med sina egna problem för att bry sig om allt du hatar med dig själv. Hitta något du tycker om. Hitta någon du tycker om. Ändra på det du kan ändra på tills du upptäcker hur jävla bra du är istället för att vara bitter över det du inte kan ändra på. Och när du dör och förmultnar ska du göra det utan att ångra någonting av tiden du har haft för att leva.



Jag föddes i Nyköping och bodde en sådär tio meter från den här skylten tills någon månad innan jag fyllde fyra. Vi flyttade till en liten håla utanför Linköping och där bor jag kvar. Mor och far skiljde sig när jag var åtta, mor flyttade ut och sedan växelbodde jag i olika ändar av hålan några år. Ungefär ett år när jag var tretton-fjorton bodde jag bara hos mor och sedan mitten av åttan har jag bott hos far och hans nya fru. Det var väl det.

Jag gillar alla årstider. Åtminstone så länge det inte är så brutalmycket is att man krossar svanskotan flera gånger om eller så brutalvarmt att man inte kan andas. Höst och vår it is.

Först av allt bara fyra grejer jag vill ha sagt: jag är inte ett dugg modeintresserat, så länge det ser någorlunda okej ut tillsammans skiter jag fullständigt i "outfiten", "outfit" på svenska är ett av det fulaste ord man någonsin importerat och det här är det töntigaste rubrik jag någonsin haft här. Så.

Istället för att lägga upp någon dagens outfit från någon gång, eftersom dagens outfit är så avskyvärt det kan bli, har jag här mina favoritplagg.


Enkla, svarta, snortighta Cheap Monday-jeans. Så välanvända att de börjar falla i bitar och jag behöver verkligen nya.
Musse-skärp i resår som jag haft sedan jag var typ fem bast. Det faller också i bitar, men det ska nog gå att laga med lite superlim.


Korpskalle-tröja från Weekday. Lite för liten för att kunna ha till bara strumpbyxor, annars bara väldigt väldigt älskvärd.
SILLY WALKS <3 härifrån om någon hemsk människa skulle ha missat den med en söt liten autograf från herr Cleese. Lite halvtaskig passform sådär som bandtrjor och liknande brukar ha, så jag anvnder den tyvärr inte så mycket som jag borde. 200 av de mest välspenderade kronorna i mitt liv.
Gulligulligulltröja inhandlad på David & Goliath i London. Vanligtvis gillar jag inte passformen på tjej-tshirts, men den här är ju för söt.


Finfina hamstelinnet, vet inte hur många år jag har haft det. Två och ett halvt typ och den lilla filuren gör en fortfarande lika glad.
Randiga leggings och totalt urtvättade blommigastrumpbyxor från Lindex respektive H&M. Good shitz.

Sedär.

I år har jag varit asduktig och satt ihop en önskelista för första gången någonsin till släkten. Lite sådant här.

Bra grejer idag: 1. Min Silly Walks-tröja som ingen ändå fattar. 2. Ett matteprov jag var helt säker på skulle gå åt helvete visade sig vara jättelätt whoop whoop. 3. POTATISMOS OM NOM.


Δ Jag har säkert femtio ärr på kroppen, minst. Sjutton av dem är väl synliga men inget av dem märks om man inte vet att de är där.
Δ Jag har jättelätt för nästan alla skolämnen. Förutom idrott, men vem i hela friden gillar det?
Δ Jag har diagnos på fysisk sjukdom men inget mer. Jag mår bra nu och har alltid varit en optimist och relativt bra på att hantera situationer och nej, jag tror egentligen inte att jag är sjuk, bara att jag har haft otur. Ändå kommer jag antagligen aldrig våga prata med någon psykolog av rädsla för vad de kommer säga.
Δ Jag har varit riktigt full en enda gång i mitt liv, nu i somras, och hatade varje sekund av det. Innan, under tiden och efteråt. Jag skulle gärna kunna tänka mig ett liv helt utan sprit.
Δ Jag är vegetarian eftersom tanken på att äta kött äcklar mig så fruktansvärt mycket. Av någon anledning mår jag inte illa av ägg och mjölk eller ens av mina läderskor och min läderväska. Jag är väl långt från perfekt men jag har gjort ett val och jag bidrar åtminstone lite.

lamaste någonsin men w/e




Där du är.

Det finns mycket jag gjort som jag ångrar, förstås. Att jag var en allmän douchebag första halvan av högstadiet, till exempel. Trots allt finns det ingenting jag önskar inte hade hänt, eftersom allting hänger ihop och ger konsekvenser, både bra och dåliga. Hade jag aldrig börjat lyssna på Tokio Hotel och färgat håret svart hade jag aldrig tagit alla långa krångliga omvägar till SMK och Smiths och fluffigt magentafärgat hår. Hade jag inte varit en douchebag hade jag aldrig blivit dumpad av alla kompisar och insett att de också är ganska mycket douchebags och varit där jag är nu med världens sötaste vänner och världens sötaste pojkvän. Hade jag varit född frisk hade jag aldrig ens flyttat från Nyköping. Så, nej, jag vet faktiskt inte. Men! Jag hälsade aldrig på Martin Molin när han stod en halvmeter ifrån mig inne på Skivlagret och det hade varit väldigt epic om jag gjort det. Bam.

Foton från nionde nevember 2010 och tjugoandra november 2011. Så, vad har hänt? Jag har skaffat längre hår och bytt färg på det och slutat upp med överpretentiösa ta-kort-ovanfrån-popar-poser. Och bytt kamera och flyttat på skrivbordet. I övrigt ser jag exakt likadan ut och hade på mig precis den där tröjan igår. Min graf-lärare sade en gång att alla människor alltid ser ut exakt som när de började gymnasiet och jag tror det stämmer, egentligen har jag utseendemässigt och mentalt knappt ändrats alls sedan vårterminen i åttan. Även om ingen tror på det på grund av alla tusen olika hårfärger, frisyrer och glasögon.

Jag har en syster, tjugoen år gammal. Vi var bästa vänner när vi var små men sedan när hon blev tonåring och stor och tuff hände något och vi bråkade jämt. Nu kommer vi väl överens och står varandra hyfsat nära, men vi är extremt olika och kommer antagligen alltid vara det. Hon verkar ledsen över att jag aldrig hör av mig men hur berättar man egentligen att man bara är sådan? Borde träffa henne oftare. Åh och så har hon världens fluffigaste hund.

WHAAAAAAAAAAAA. NÄSTAN KLAR MED EN AV TVÅ HISTORIAUPPSATSER SOM SKA VARA INNE NÄSTA FREDAG OCH HELVETE VAD JAG ÅNGRAR ATT JAG VALDE HISTORIA, JAG HAR NOLL DICIPLIN, JAG SKRIVER JU LIKSOM DET HÄR ISTÄLLET FÖR OM INDISKA SEPOYUPPRORET 1857. JAG KANSKE SKA BYTA SPRÅK PÅ RUBRIKERNA FÖRRESTEN? JA. LATIN SKA DET VARA. FUCK YEH. SKULLE EGENTLIGEN HA LÄST LATIN I SKOLAN MEN NEEEEEE, JAG SKULLE JU TVUNGET LÄSA HISTORA SÅ ATT INTE TIMMARNA GICK IHOP. OCH DÅ BLIR DET RUBRIKER PÅ TYSKA.


Drömscenario: Börja töja upp örsnibbarna utan en pojkvän som gnäller alldeles för mycket över det och beställa hem en massa kläder från Drop Dead och skaffa ett fisheyeobjektiv och bli fett hipster. Ta studenten med MVG i allt utom idrott och estetisk verksamhet (det första är det ganska kört i, det andra orkade jag aldrig göra något vettigt i). Börja någon fancy utbildning och bli bäst i världen på fotoljussättning, retuschering och grafisk formgivning. Bli AD på en ashäftig reklambyrå. Flytta ihop och kanske gifta mig med en trevlig människa (förslagsvis en lång och snygg kille som heter Victor). Skaffa ett barn som heter Peder. Bli reklamansvarig på Google eller Apple eller så. Bli sjuttio år gammal med tatueringar och piercingar och blått tuperat hår och aldrig ha kysst mer än en enda person. Och skriva klart historiauppsatsen.

Jag är ateist, punkt slut. Det finns ingen snubbe där uppe som dömer allt och alla, livet och universum överhuvudtaget finns till tack vare en lång rad slumper och när man dör tar allt bara slut. Pessimistiskt? Kanske. Men det funkar för mig.

Oj. Hjälp. Ska man hålla koll på sådant? Min far är fin. Och alla människor som bevisar att det går att leva på det man älskar.

Hallo. Victor har varit här hela helgen och det har varit fint, alltid trevligt att bara sova, pussas och titta på Naruto två dygn i sträck. Jag har knappt ens plockat upp kameran eftersom, öh, ja, vi har inte gjort så mycket mer än att sova, pussas och titta på Naruto. Inte mig emot i alla fall.





I ALLA FALL.

Jag är värdelös på samarbeten med saker jag tycker är roligt, för jag tar väldigt lätt över och bestämmer. Jag gör jättegärna precis som andra säger, men oftast känns som att jag blir så överentusiastisk att folk inte vill säga något själva. Jag föreställer mig alltid det värsta tänkbara scenariot, speciellt när det gäller relationer till andra människor, och jag hör aldrig någonsin av mig till någon, oavsett hur mycket jag tycker om dem.


Jag har ingen absolut bästa som går före alla andra, så jag kör brutal namedropping istället.
MÄRTA, VICTOR, SOFIA, ISABELLA, ASTRID, EVERLYN OCH CORNELIUS.

a sad fact widely known:
the most impassionate song to a lonely soul is so easily outgrown
but don't forget the songs that made you smile
and the songs that made you cry
when you lay in awe on the bedroom floor
and said "oh, oh, smother me mother"

the passing of time and all of its crimes is making me sad again
the passing of time and all of its sickening crimes is making me sad again
but don't forget the songs that made you cry
and the songs that saved your life
yes, you're older now and you're a clever swine
but they were the only ones who ever stood by you

the passing of time leaves empty lives waiting to be filled
the passing of time leaves empty lives waiting to be filled
i'm here with the cause, i'm holding the torch
in the corner of your room, can you hear me?
and when you're dancing and laughing and finally living
hear my voice in your head and think of me kindly

do you love me like you used to?

Och vad det här betyder får ni fantisera ihop själva.

Min pappa är bäst i världen. Han är jättesöt och älskar ordvitsar och tar varje tillfälle att demonstrera det. Han är ingenjör och asbra på matte och har hjälpt mig väldigt väldigt mycket med det. Han spelar saxofon och brukar gå och lyssna på mysig jazz här hemma och han är anledningen till att jag överhuvudtaget kan någonting om fotografering. Han är fin och jag tycker väldigt mycket om honom.

Min mamma är... lite speciell. Fullständigt övertygad om att hon är jättebra på att läsa människor och att vi två står varann jättenära. Hon bor i Umeå med sin kille för tillfället, åttio mil bort, vilket jag klarar alldeles utmärkt, men inte min storasyster, som hon alltid har stått närmare, och ändå gör hon inget annat än att prata om att hon är så kär och att Helene skulle ha gjort precis samma sak. Knepig människa.

Oscar var egentligen bästa kompis med Martin, men eftersom vi två alltid var sist kvar på dagis lekte vi tillsammans på kvällarna. Han var jättesnäll och när han var fyra bast var han faktiskt riktigt söt. Vi började såklart i samma klass och ungefär då blev jag kär i honom. Min bästa kompis Jenny visste om det och blev arg för att jag aldrig gjorde någonting, så hon frågade chans på honom åt mig. Han sade nej, vilket inte direkt förvånade mig, jag har aldrig någonsin varit en sådan som killar vill ha. Och även om man kommer över killar väldigt lätt när man är sex år gammal var det rätt surt när han blev ihop med Jenny i tvåan.