jag mår bättre. har gråtit mig till sömns i princip varje natt i vekor, men det är bättre. jag har insett att det inte är mig det är fel på, det är den här jävla normaliserande byn. 99% är fjortisar med attityden som hör till och jag klarar inte av det längre. jag behöver likasinnade vänner mer än någonting annat, vilket uppenbarligen inte finns här. nästa år börjar jag i en ny skola. en bättre skola med bättre vänner. jag är snygg och positivt inför framtiden när jag är ensam, jag tänker att jag klarar det här, men med minsta lilla kontakt med utvärlden, för att inte tala om i skolan, krossas jag till småbitar. jag inser att något är fel. jag inser att jag borde gå till bup. varför inser ingen annan det?