kanske borde man ta tag i något? göra en vettig webdesign här. byta ut den mot min "ordinarie" blogg. har ändå slutat skriva där, jag vill inte att någon ska veta något om mig nu. vill ingenting.

någon känsla har hunnit ikapp mig. som så många gånger förr. buhu-ingen-tycker-om-mig och du-är-inte-så-jävla-speciell åter igen, med skillnaden att... nu är det på allvar. nu har hon tryckt ner mig för sista gången. men vad var valet? att anpassa mig efter dem. bli tyst och aldrig kräva uppmärksamhet. bli fjortis och snorkig precis som dem. men jag trivs bra här, femton år och fortfarande omkringflackandes mellan olika stilar. nu har en massa gulliga popnittiofemmor från stockholm börjat stalka mig över internet och det är fruktansvärt fint. de tycker att jag är fin. jag vill inte ha överdimensionerade koftor från gina tricot.

hon skrev någon gång ett långt inlägg om att hon trivdes med att vara unik och sedan krossades totalt när hon såg exakta kopior överallt på bilddagboken. det är tvärt om för mig, tror jag. jag pallar inte med dem, nu när de har blivit en i mängden. jag behöver jämlikar. folk som dyrkar broder daniel, folk som älskar audrey taotou. de finns ju inte här. de som finns här har jeansleggings, lyssnar på beyonce och äääälskar twilight utan att ha någon riktig koll på vem jake är. jag hatar den här jävla skithålan. hade inte saker varit finare om man hade bott i stockholm?

åter till dem. de där som lämnade mig så fint. vi gjorde båda fel, hon och jag. jag för att jag inte höll käften åtminstone lite. jag för att jag var tillräckligt stark för att hålla fast vid musik de hatade att jag också lyssnade på och hon för att hon är en sådan som tror att blir man utsatt för något är det okej att göra likadant på någon annan. hon är otrevlig mot allt och alla. men en sådan som folk instiktivt tycker om. bråkar hon med någon är det löst dagen efter. och jag, mig bråkade hon med för snart två år sedan. det, kära vänner, är inte löst. jag skulle verkligen vilja höra henne säga rakt ut vad det är hon tycker illa om med mig. att jag skar mig i armarna? har hon möjligtvis ensamrätt på att göra det? du är inte så jävla speciell du heller. jag vill höra det, hur hårt jag än kommer falla. speciellt face to face hade varit trevligt. vi har aldrig skött något av det här utanför internet. det beror bevisligen inte bara på min svaghet, utan också på hennes svaghet.

jag har vänner. faktiskt. bättre än dem, för jag är bättre än dem och förtjänar bättre vänner än de. jag har han, men han bor en timmas tågresa bort. jag har aldrig träffat honnom. ändå betyder han så patetiskt mycket. vi är lika svaga. vi behöver varandra. han är fin och jag skulle inte klara mig utan honom och det dröjer bara tre månader innan jag får se honom, känna honom. jag har han II och han IIs kompisar. de är yngre, det är nog bara yngre som står ut med mig. yngre är dumma i huvudet. men han II klagar konstant på precis de sakernaa jag har gått genom, så att vara med honom II är som ett knytnävsslag i ansiktet. han II har det bättre än mig, bara att han II inte inser det.

åh vad långt det här blev. fast jag har behövt säga det här länge. och här vet ingen vem jag är. win/win.

vi avslutar med lite fin musik, för när allt är förjävligt förgyller yann tiersen mina dagar.
la valse des monstres: