Tisdag morgon tog jag tåg till stora staden Linköping och mötte Sofia.

En liten promenad bort till fjärrbussarna senare träffade vi Moa.

Och tre timmar senare var vi helt plötsligt i Stockholm! Vi vandrade runt ett litet tag, åt och så och jag lyckades hålla mig från att köpa något inne på Weekday och sedan tittade vi in snabbt på hotellet för att dumpa grejer.

Jag var såhär glad.

Moa var såhär glad.

Vi tog tunnelbanan bort till Globen och Hovet och det var inte så fasligt mycket folk där, mest folk i vår ålder eller ett par år äldre som kedjerökte och gick omkring i dreads, creepers och shorts så korta att de knappt är värda att kalla shorts. "Ascoola" hipsters alltså även om jag själv kanske inte ska säga något när jag skuttade omkring i babyrosa hårtoppar, pilotglasögon, t-shirt med tryck av ett korpkranium och mina Horbyxor (som faktiskt var betydligt längre än vissa andras.........)

Efter insläpp hamnade vi på riktigt bra platser, andra raden hyfsat nära mitten. Sofia och Moa sprang iväg och lämnade jackor i garderoben och hamnade någon decimeter bakom mig. Jag vet inte hur många gånger folk gjorde allt för att få publiken att förstå att det var totalt fotoförbud, men det resulterade bara i att folk inte fotade riktigt lika mycket som de hade gjort annars. Jag tog totalt åtta bilder på Jack och stod mest och njöt resten av tiden och det är fanimig underskattat. Ni får alltså se nästkommande bilder som väldigt inofficiella, höhö.

JUST DET. Det här var en av roddarna och jag fick inte bra bild på honom tyvärr men jag blev helt kär. Jag vet inte om jag någonsin har sett ett så maffigt skägg. Helt underbart och om jag bara hade kunnat hade jag sprungit upp och kramat honom och klappat skägget.

Förbandet hette Peggy Sue och jag hade noll förväntningar men de var riktigt fantastiska. Så indie att man nästan blir ledsen men underbara. Köpte en vinylskiva efter konserten, vilket var lite jävla krångligt att bära med sig dagen efter, men jag tror nog den överlevde hela resan! Här är en cover på Hit the Road Jack som var hur nice som helst live.

Efter ännu lite väntan kom Jaaaaack! Just den kvällen spelade tjejbandet och alla var så bra. De inledde med massor från Blunderbuss och alla såg så glada ut hela tiden. Enda minuset var väl dels att Jack knappt pratade, vilket han å andra sidan inte gjorde på hela kvällen, och killarna och tjejen framför mig. MAN ANSTRÄNGER SIG FÖR BÖVELEN INTE SÅ MYCKET FÖR ATT FÅ SÅ BRA PLATSER OM MAN INTE TÄNKER UTNYTTJA DET. Antingen tar du och backar till där det faktiskt är bra ljud, eller så slutar du luta dig mot staketet som en död fisk och dansar lite. Aaaaargh. Funderade ett tag på att backa till Sofia, för vem fan bryr sig om att stå långt fram om man inte ens har kul?

Love Interruption.

De hann spela en hel del låtar med Raconteurs och Dead Weather på knappt två timmar och de banden har jag tyvärr knappt lyssnat på, men det var fint som fan ändå. Ball and Biscuit var rätt häftigt! "Efter" konserten tog de en plågsamt lång paus, jag hann få ont i händerna av allt applåderande och började nästa oroa mig över ifall de verkligen skulle komma tillbaka. Men det gjorde de såklart!!! OCH VILKET ÖS DET BLEV DÅ. Jag blev knuffad fram och tillbaka och knuffades minst lika mycket själv och hoppade och skrek och måste sett galen ut. Alltså, killarna framför mig gungade till och med lite med huvudet!!

Bilden nedanför är från We Are Going To Be Friends och det var så fint, så gulligt och man blev helt... HARMONISK. Fall is here, hear the yell, back to school, ring the bell... Mmmmmm.

Efter första tonerna av sista låten blev publiken galen, alla skrek och DÖÖÖH DÖH DÖH DÖH DÖH DÖÖÖÖÖH DÖÖÖÖÖÖÖÖÖH. Halvvägs in tänkte jag NÄ FUCK IT, greppade tag i staketet och klämde mig framåt så hårt jag kunde. Och ni minns asjobbiga killen som stod precis framför mig? Han tittade snett på mig en sekund, sen flyttade han sig en decimeter i sidled och ställde sig precis bakom mig. Och där stod jag, två meter från Jack White som spelade Seven Nation Army, tryck mot staketet och hade det ganska satans bra.

Vi tog tunnelbanan tillbaka till stan och satt ute och rökte en liten stund innan vi gick upp på hotellrummet. Klockan 23:59:50 började vi alla räkna ner och klockan 00:00:01 började de två sjunga Ja må hon leva. Jag tror vi satt uppe ett par timmar till innan alla blev alldeles för trötta för att ens orka röra sig.

Mornin' pretty. Arton år gammal också, wooh partey.

Picnic på Hötorget.

Allihop var rätt sega men vi orkade med några timmar på stan. Jag hittade en till kaninkompis på Urban Outfitters!!!

Och sedan åkte vi hem och alla var glada. Det här var två väldigt väldigt bra dagar. :D