Det var, återigen, en artikel om hen i tidningen idag. Ett så litet ord, som ändå har funnits så länge, som har skapat så mycket uppståndelse.

Jag är positiv mot detta "nya" pronomen, men samtidigt väldigt väldigt negativ. Det är ett enkelt sätt att prata om någon man inte har en aning om vem det är, det är jättebra att låta människor och speciellt barn skapa sin egen identitet utan en massa påtryckningar och för de som faktiskt är transvestiter, hermafroditer, abnormt asexuella eller bara allmänt osäkra på vad de är är det fantastiskt med ett alternativt pronomen. Men folk glömmer bort den biologiska aspekten.

Det FINNS inte många människor som är i behov av ordet hen. Nästan alla i hela världen, en bra bit över nittio procent, föds som heterosexuella och säkra på sin könsidentitet och det är ingenting som någon kan ändra på. Det enda sättet jag kan tänka mig att hbtq-siffran stiger på är att mörkertalet sjunker när det blir mer socialt accepterat, jag gissar att det till exempel finns oändligt fler öppet homosexuella idag än för hundra år sedan. Barn ska inte tvingas in i stereotyper. Småpojkar får använda kjol och leka med dockor precis hur mycket de vill. Men faktum kvarstår att nästan alla fortfarande ÄR småpojkar, så länge de har en snopp och känner sig bekväma med den. Får jag barn tänker jag kalla dem för han eller hon, åtminstone tills de blir tonåringar och det kommer fram att någon är transa och därmed faktiskt är en hen.

Jag är inte besatt av parfymer, jag går hellre i Dr Martens än stilettklackar och jag tittar hellre på när min pojkvän spelar WoW än går och fikar och skvallrar med mina bääääästa tjejkompisar. Men jag är likväl en hon, eftersom jag råkar vara född som en helt "vanlig" heterosexuell individ med bröst och livmoder. Punkt.