min favoritkänsla är att överväldigas. det kan vara det absolut värsta och det absolut bästa som någonsin har hänt en, båda är bra i lagom mängder, självinsikt eller lycka som får fötterna att lämna marken. överväldigas av vilket avskum man är, hur fruktansvärt man beter sig, hur ful man ser ut, hur man aldrig under en hel livstid har kunnat få en enda riktigt riktigt riktigt nära vän, hur man hatar sig själv. överväldigas av att efter två år slutligen formulera meningen "du är min pojkvän nu" inuti huvudet, överväldigas av att man är så lycklig att man bara kan gråta, överväldigas av att man faktiskt älskar sig själv, överväldigas av så fantastiska sinnesintryck att allting inuti en flyger iväg, dansar omkring, överväldigas av insikten om att livet verkligen skulle kunna bli så som det femtonåriga jaget naivt drömde om, fotohögskola, en lägenhet som är mysig på riktigt utan minsta spår av romantiskt shabby shit, en kattunge, gift med Honom.

jag vet inte. jag blir... emotionell på nätter. och jag saknar Honom.