Angående ett gammalt inlägg har jag tagit ett beslut som jag kan komma att ångra senare. Fast antagligen inte. Jag tänker inte se Kent i sommar. Det är alldeles för mycket känslor och symbolik inblandat för att jag ska orka och jag tänker inte stå där en gång till, skrika för allt vad halsen klarar och känna bröstet skrika ännu högre för att mannen jag älskar inte står bredvid och håller mig i handen. Enda möjligheterna skulle vara att gå med Linni, som är den där helt fantastiska sortens människa som inte skriker MEN GUUUUUD GUMMAN SÅ HIMLA SNYYYYYGG DU ÄR IDAG ÄLSKAREEEEEEEEJJJJJJJJJ utan hej skithuvud, hoppas du brinner upp och dör och det funkar nästan alltid, men inte när man för en enda dag i hela livet endast och enbart behöver bli kramad och höra att man faktiskt är bra, eller att gå med Emma, och man _BERÄTTAR_ICKE_NÅGONTING_ för släktingar och att börja böla och förklara att sist jag hörde Sjukhus grät jag som ett litet barn för att de valde den, inte Hjärta, de valde mig, inte henne, och att sist jag hörde Mannen i den vita hatten svimmade jag för att ett halvårs ensamhet hade fått mig att sluta äta skulle helt enkelt inte vara möjligt. Och jag är asocial. Jag är tråkig. Jag gillar att vara ensam. Jag ägnar hellre helgerna åt att titta på kosntiga indiefilmer med min pappa än att shotta med kompisar. Jag ägnar hellre sommaren med att knappt resa mig ur Victors säng än framför en lerig festivalscen med sinnessjukt mycket indiekidz och ölspyor runt omkring.


From First To Last - Failure by designer jeans:
av någon aning förstår jag mer och mer av texten varje gång jag hör den.