Någon gång i slutet av augusti förra året lovade jag Sofia att så fort jag kom hem skulle jag sätta mig och lyssna genom alla min låtsasmammas Winnerbäck-skivor. Idag, ett halvt år senare, gjorde jag något så otroligt som att hålla det löftet. Jag har bara avverkat Daugava hittills, men här kommer min utlovade rescension.

Lars Winnerbäck skriver otroligt bra, om än lite överdrivet kryptiska, texter. Dessvärre tycker jag inte riktigt lika mycket om hans folkmusik-melodier. För högt tempo ibland, för lågt tempo ibland, alldeles för mycket svensk midsommar över allting. Det hände säkert tre gånger under tiden jag lyssnade att jag skummade genom en text innan låten började och blev överväldigad av hur fruktansvärt vackert det var för att några sekunder senare mötas av ett jävla banjosolo. Lasse är helt okej, men inte mer. Tyvärr, Sofia.

Annars: halkade på blöta löv imorse och skrapade sönder och blodade ner mina finaste strumpbyxor. Sofia mitt lilla emo har gått och blivit svarthårig och ser mest ut att höra hemma i Ramones. Idag är det internationella 3,141592653589793238462643383279502884197169399375105820974944-dagen och jag ska alldeles strax fira med att äta paj.


Lars Winnerbäck - Jag har väntat på ett regn (åtminstone bästa på skivan):