En Victor, juni 2009.


Och en Victor november 2010.


Först tänkte jag skriva något jättegulligt om hur mycket jag saknar honom. Sedan tänkte jag att det kanske inte är så roligt att läsa mitt konstanta babbel om honom. Sedan tänkte jag att vad fan.

Jag älskar dig. Du är det allra bästa jag har och jag är lika jävla löjligt nerkärad i dig nu som då. Jag hatar att somna ensam och det enda jag gör är att räkna dagarna tills jag får träffa dig igen (nio nio nio nio tills jag sitter på bussen). Distansförhållanden är hemska men du är så jävla värd det. Den första kyssen på två veckor är lika underbar varje gång och bara att veta att det är du du DU, du som jag velat kyssa så länge som jag nu får hålla om, som jag nu får somna bredvid, som jag får kyssa hur mycket jag vill, som jag får säga alla de här sakerna till, gör en så lycklig. Och det är den lyckan jag lever på.