masar mig upp på morgonen fast jag egentligen bara vill sova. blir skjutsad in till stan tillsammans med mamma, som tydligen ska till göteborg med samma buss som jag. sitter och lyssnar på kent hela resan och småfnissar åt hur han alltid kallar dem knet, han som inte ens gillar dem. bussen stannar i ninjastaden, mammas pojke (kille? gubbe) stirrar ut genom fönstret och säger något om att han såg väl trevlig ut och jag får en kyss och allt är precis så fint som det ska vara. vi går hem till honom, det regnar så jag har ett knallgult paraply och han kallar mig för svamp. jag säger hej till alla hans tre syskon som är tillräckligt gamla för att prata och gullar med plutt. lyssnar på det mesta mellan dunderpatrullen och bring me the horizon innan bmd ramlar in, och jag skrattar mer än på väldigt länge åt hur hemska han och victor är. jag äter upp en hel paprika själv (tyvärr sofia, inga kärnor. nästa gång kanske), dricker vaniljcola (♥) för första gången på flera år, tittar på alla avsnitt av mysteriet på greveholm och bara skrattar åt när victor klagar på precis allting utom pappan. somnar i hans famn och tänker på hur rätt jocke har ändå: allt allt allt kommer till den som vågar vara rädd.



och eftersom det var så länge sedan jag skrev tänker jag plåga er med en av världshistoriens bästa låtar, sos-korv eller quidditch genom tiderna (och en kristina!):