igår tog jag farväl av en mycket kär vän. vi har hållit ihop i vått och torrt ända sedan fjärde klass och den är något av det finaste jag vet. fem år har vi haft tillsammans och med tanke på vilka smällar den har fått genomlida är det otroligt att den fortfarande fungerar. den må vara gammal och värdelös men jag älskar den.

men en mobiltelefon är svårt att klara sig utan när man är femton år gammal och egentligen tycker jag om den alldeles för mycket för att bara slänga bort. men nu har jag, mer eller mindre, stulit min fars gamla telefon, en som helt enkelt är snyggare, bättre och allmänt häftigare. säg hej till eddie!


bob hund - tinnitus i hjärtat: