jag tror att det var precis där när de började spela som jag insåg att jag hör inte hemma där. men precis då struntade jag fullständigt i det eftersom allt var alldeles för fint för att hata. kent var vackert, jag blev totalt mosad, hopklämd bakom långa svettiga killar, trampad på och fick sådan syre/vätske/energibrist att jag kollapsade mitt under mannen i den vita hatten men det var så obeskrivbart vackert ändå. oh jocke, how i love you. det finns fler bilder i min nedlagda blogg eftersom jag kan ha större bilder där, de blev ganska bra så hey titta! slutligen, tack till alla som var där och vrålade. <3

kent - sjukhus (studioversion, men ändå):