jag hade prov om andra världskriget i tisdags och det kändes faktiskt bra efteråt. det gjorde det efter förra so-provet också, men då grät jag å andra sidan konstant innan för att jag visste att det inte skulle gå bra för att det var så satans mycket på en gång. och så har jag lämnat in hemkunskapen nu. det blev inte mvg, jag hann inte vsra på de frågorna, men jag kanske kan få vg och det är ganska bra ändå. nu är allt lugnt i skolan och det känns ganska bra.

men... jag borde sluta låtsas att jag är den lugna sansade av oss två för det är jag inte. jag hatar att jag är en sån satans idiot, vet aldrig vad jag borde säga. och jag är inte kär jag är inte kär jag är inte kär jag är kär jag är inte kär. det kan jag inte vara för då skulle allt gå åt helvete. han jämförde oss med brasved, minsta lilla gnista skulle få allt att flamma upp till något vackert. men när det brunnit ner finns inget kvar, bara två högar aska. ingen som tröstar när man hatar allt, ingen som gör en glad bara genom att finnas där. usch. fasen.

nä. nu ska jag skriva till nora så att man kommer iväg på den där förbannade konserten. jag hatar kent och allt de river ner i mig. men det är ju vackert.

kent - krossa allt:




åh. nora har inte loggat in på bilddagboken på en månad. bra, anna.