idag blev jag kär.
eller, inte kär sådär så det bubblar i magen och man inte kan sova för man blir så lycklig av att tänka på personen, men ni fattar grejen.
jag hade inte en aning om att yann tiersen sjöng och inte bara spelade ett abnormt antal instrument, men hans röst är vacker och han skriver fina texter.
här är monochrome,

eller så kollar ni videon här för den är precis lika vacker som musiken.

jag vet inte. alls. jag har börjat tänka som långa utläggningar och noga beskrivningar av hur jag mår i huvudet. fast, det kanske är bra? jag kanske äntligen kan lyckas bli bra på att prata och inte bara skriva och man upptäcker saker om sig själv som man nog aldrig hade lagt märke till annars.

det är intressant det här med internet. jag har skrivit förut att jag försöker göra passingoftime till något jag själv skulle gilla och jag tror jag har lyckats. nästan för bra. för jag har insett att hade jag varit någon annan hade jag tyckt om passingoftime, jag hade velat krama henne, säga att allt blir bra, du HAR ju kompisar, ta vara på dem istället för att gråta över det som är förlorat. hon har ju fantastisk musiksmak och åh vad söt hon är!

passingoftime är en person jag har hittat på. jag är anna, jag har inte tefatsstora ögon och perfekt fluffigt hår, jag gråter till tecknade filmer och jag har nästan inga vänner.