i torsdags satt jag på subway med simon två meter lång och grät och undrade mest hur mycket man kan berätta för en människa om sig själv. jag sade mer än jag borde ha sagt men tillräckligt lite för att någon ska kunna kunna fatta något. fast det värsta var väl att jag inte en visste själv varför jag satt där och bölade, bara den där äcckliga känslan över att ha blivit över. HERREGUD MÄNNISKAN TA DIG SAMMAN du är femton år det ska vara jobbigt att vara femton år. jag köpte en skiva, i alla fall. ganska värdelös men det är okej.

jag har beställt några papperskopior av foton också, jag gör egentligen aldrig det men jag hade ju markusbilder och detektivbilder och en del annat fint, typ den här och den här och den här.

nä, här har ni bra musik.
slagsmålsklubben - kom igen kommisarien: