passingoftime

en sådan där dag när inget blir bra. alla är så fina att man själv känner sig fin och sen träffar det som en sten i bröstet att man inte alls är det, man tittar på gamla bilder och skäms istället för att vara stolt. jag fick femhundra kronor idag, i alla fall. att använda till julklappar eller vad man nu vill. fina nya kläder i mitt fall. bättre självförtroende hade kanske varit bra, om de hade sålts på h&m precis som fin hy. jag är inte snygg, det kommer jag aldrig bli. jävla glasögon som jag var så stolt över för ett år sedan förstör allt annat i mitt utseende, men har jag dem inte klarar jag ju inte av en enda dag utan att gå in i något. jag förtjänar inte att lyssna på fin musik. och det är inte bara en släng av tillfällig psykisk labilitet för jag är ju inte ensam om att tycka det. allt hade varit bättre utan dem. jag hade aldrig varit här och sett så fin ut som jag gör nu utan dem men jag hade aldrig gråtit mig till sömns, skadat mig själv under lektionstid utan att någon märker det och hatat mig själv så mycket utan dem. åh, nu babblar jag på igen. jag har fixat konsertsällskap till att se kent i alla fall. två stycken till och med, bara att välja och vraka. allt ÄR bättre utan dem. jag klarar mig fint. förutom att jag är ensam. och ful. tror att det hänger ihop lite. ingen tycker om fula människor.


hon där, hon är söt. men alla är söta ur den vinkeln, med tennisbollar till ögon och världens jävla fluff.

kanske borde man ta tag i något? göra en vettig webdesign här. byta ut den mot min "ordinarie" blogg. har ändå slutat skriva där, jag vill inte att någon ska veta något om mig nu. vill ingenting.

någon känsla har hunnit ikapp mig. som så många gånger förr. buhu-ingen-tycker-om-mig och du-är-inte-så-jävla-speciell åter igen, med skillnaden att... nu är det på allvar. nu har hon tryckt ner mig för sista gången. men vad var valet? att anpassa mig efter dem. bli tyst och aldrig kräva uppmärksamhet. bli fjortis och snorkig precis som dem. men jag trivs bra här, femton år och fortfarande omkringflackandes mellan olika stilar. nu har en massa gulliga popnittiofemmor från stockholm börjat stalka mig över internet och det är fruktansvärt fint. de tycker att jag är fin. jag vill inte ha överdimensionerade koftor från gina tricot.

hon skrev någon gång ett långt inlägg om att hon trivdes med att vara unik och sedan krossades totalt när hon såg exakta kopior överallt på bilddagboken. det är tvärt om för mig, tror jag. jag pallar inte med dem, nu när de har blivit en i mängden. jag behöver jämlikar. folk som dyrkar broder daniel, folk som älskar audrey taotou. de finns ju inte här. de som finns här har jeansleggings, lyssnar på beyonce och äääälskar twilight utan att ha någon riktig koll på vem jake är. jag hatar den här jävla skithålan. hade inte saker varit finare om man hade bott i stockholm?

åter till dem. de där som lämnade mig så fint. vi gjorde båda fel, hon och jag. jag för att jag inte höll käften åtminstone lite. jag för att jag var tillräckligt stark för att hålla fast vid musik de hatade att jag också lyssnade på och hon för att hon är en sådan som tror att blir man utsatt för något är det okej att göra likadant på någon annan. hon är otrevlig mot allt och alla. men en sådan som folk instiktivt tycker om. bråkar hon med någon är det löst dagen efter. och jag, mig bråkade hon med för snart två år sedan. det, kära vänner, är inte löst. jag skulle verkligen vilja höra henne säga rakt ut vad det är hon tycker illa om med mig. att jag skar mig i armarna? har hon möjligtvis ensamrätt på att göra det? du är inte så jävla speciell du heller. jag vill höra det, hur hårt jag än kommer falla. speciellt face to face hade varit trevligt. vi har aldrig skött något av det här utanför internet. det beror bevisligen inte bara på min svaghet, utan också på hennes svaghet.

jag har vänner. faktiskt. bättre än dem, för jag är bättre än dem och förtjänar bättre vänner än de. jag har han, men han bor en timmas tågresa bort. jag har aldrig träffat honnom. ändå betyder han så patetiskt mycket. vi är lika svaga. vi behöver varandra. han är fin och jag skulle inte klara mig utan honom och det dröjer bara tre månader innan jag får se honom, känna honom. jag har han II och han IIs kompisar. de är yngre, det är nog bara yngre som står ut med mig. yngre är dumma i huvudet. men han II klagar konstant på precis de sakernaa jag har gått genom, så att vara med honom II är som ett knytnävsslag i ansiktet. han II har det bättre än mig, bara att han II inte inser det.

åh vad långt det här blev. fast jag har behövt säga det här länge. och här vet ingen vem jag är. win/win.

vi avslutar med lite fin musik, för när allt är förjävligt förgyller yann tiersen mina dagar.
la valse des monstres:

men just nu gör saker jävligt ont. så jag begraver mig i läxor, vilket ändå inte hjälper för läxor gör ont även de när lärarna slänger högar över en. oh, what to do, what to do? nåja, jag överlever. i alla fall läxorna. det andra ... får vi se.

jag gick förbi j när jag lyssnade på se på mig nu vad tycker du och det gjorde så förbannat ont och jag gick förbi j på samma ställe när jag lyssnade på no time for us och det kändes förbannat bra. patetiskt att jag låter så mycket av mitt liv bero på så symboliska saker. men när det är det enda roliga man har i sitt liv är det bara att bita ihop och göra livet till ett stort jävla skämt för det är bara vänner som spelar någon roll i slutändan vad gör man om man inte har vänner? jag svamlar på men det får jag göra för jag är femton och i upplösningstillstånd förvirrad av för stark musik. ska upp sent imorgon och har läxor att göra. hatar mitt liv. svammel svammel. nej det gör jag inte jag är trött och ensam och fryser. mår inte bra. fysiskt, alltså, psykiskt är inte heller bra men det håller ju en jämn nivå på botten i alla fall.

jag skulle prata om hur förbannat dåligt jag mår. det slutade i obegripligt babbel om j. hahaha patetiskt.