passingoftime

jag försökte formulera någonting om att jag mår bra igen, men glada och positiva blogginlägg är så jävla överskattat. jaja. jag ska färga håret idag! och hoppas på att det är tredje gången gillt och att det faktiskt blir rött den här gången. och så borde jag leta fram en vettig väska, för nu är det mindre än ett dygn kvar tills jag får krama victor igen. och nu är det höstlov. allt äger.


håkan hellström - man måste dö några gånger innan man kan leva:

Min fina vän Bella envisas med att jag måste berätta allting om min pojke, och jag gissar att det är fler som undrar eftersom jag inte skrivit om något annat än rädslan över allt som hänt här. Så, det här inlägget tillägnas Bella. Och bara som en förvarning kommer det bli ännu längre än din historia om Lewis.

För ungefär två år sedan var jag lika uttråkad som du var. Jag hamnade dock inte på Chatroulette, utan på något random forum där jag tänkte roa mig med att vara dryg mot fula tolvåringar. Det lyckades rätt bra och jag undrar om det inte fortfarande finns några fula fjortonåriga pojkar ute i Sverige som hatar fröken detektiv. Men det fanns fler där, bland annat en sextonårig kille som var så fruktansvärt söt och precis lika dryg som jag. Vi pratade där ett tag innan jag bad om hans MSN. Så kom det sig att jag började prata med Victor.

Vi började prata väldigt mycket, skrev till varandra nästan varje dag. Han var så sanslöst rolig, fick mig att skratta så jag grät framför skärmen. Hans bilddagbok var något av det mest underhållande jag sett och han hade en blogg där han inte gjorde annat än att klaga. Han skrev en gång att han älskade Fanata (= fanta in case you didn't get that) och efter ett mindre utbrott på sitt tangentbord fick han heta f4n4t4_boi_92 (och jag f4n4t4_gurl_94, förstås). Han bodde 25 mil bort, men vad gjorde det, det hade väl ändå bara blivit awkward om han hade velat träffa mig. Han fick en flickvän den hösten och jag blev så glad, en så fin människa ska inte behöva vara singel. Det höll i fyra månader tror jag, och det var hemskt att se honom så deprimerad efteråt. Han blev kär i en annan flicka ett tag senare, det gick inte så bra men det var fint att se honom glad igen. I april började en kille oftast omnämnd som Stalkerguy att skriva till mig på bilddagboken och senare att skicka rätt obehagliga sms till mig (typ "godnattkram till världens finaste anni <3" när vi överhuvudtaget känt varandra runt två veckor). Victor frågade om han fick låtsas vara min pojkvän och det fick han förstås. Att se honom skälla ut Stalkerguy är något av det roligaste jag varit med om och efter det har "psuedoälskling" blivit en så normal sak att säga att jag inte ens tänker på hur bisarrt det är. Jag använde pärlarmband en hel del under hösten, Victor tyckte att de var gulliga och bad mig posta några, så jag gjorde det tillsammans med en väldigt fin teckning.

Efter sådär ett år visste vi det mesta om varandra, all skit vi gått genom och att vi var precis lika ensamma och sköra. I november smulades allting jag stått på de senaste åren sönder till ingenting (återkommer dit senare). Jag mådde inte särskilt bra hela hösten, vintern, våren och större delen av sommaren, men det är väl ingen nyhet för de stackare som följt min blogg sedan starten. Jag hade ju Joel, Simon och Märta, men Victor var den enda jag litade på helt och hållet och vem vet vad som hade hänt utan honom. Ändlösa telefonsamtal till långt in på natten var vad som fick mig att orka fortsätta. Jag gav honom en signerad Detektivbyrån-EP i julklapp och en numera väldigt välanvänd tröja i födelsedagspresent, och långt in i mars fick jag en julklapp så fin att jag inte orkade bry mig om hur fel det är att ge bort ett halsband till någon som inte är ett dugg mer än kompis.

På nyår hånglade han upp någon tjej, blev kär och gick som på rosa fluffiga moln ett tag. Jag vägrade fatta varför det sved så mycket, man kan ju fan inte GILLA någon man aldrig träffat. Jag skrev någon dagboksanteckning i mars om att jag trodde jag var kär men mest var likgiltig eftersom jag visste att det ändå aldrig skulle funka, ändå blev jag bara arg när han antydde något om att vi två kunde ha blivit något väldigt fint om saker hade sett annorlunda ut.

Tidigt i somras blev jag kär. Fast i en annan. Som jag redan visste att det skulle gå åt helvete med. Ni som läste här har väl någon vag uppfattning om vem han är, ni andra kommer aldrig få veta (muhaha). Victor och jag bestämde oss för att ni jävlar skiter vi i de där tjugofem milen, vi ska träffas. (Lite för att jag visste att om gymnasiet gick likadant som högstadiet behövde jag kunna åka iväg och titta på Pokémon en hel helg med honom och BMD.)

Sagt och gjort. I augusti åkte han hit. Bara över en dag, och mamma var med en liten stund och hann ändå agera kulspruta med frågor, men han var så mysig att krama att det var värt det. Vi träffade Märta, hängde på Skivlagret och bara pratade lika naturligt som om vi setts varje dag i åratal. På väg till hans buss lade han armen om mig. Jag bara klagade på att han är så jobbig att krama för att han är så lång, vägrade fatta hinten. På bänken i busskuren höll han min hand och jag kunde inte ens prata förrän bussen kom. Vi kramades länge och han var så himla fin. Han pussade mig på halsen och kinden och jag blev alldeles varm, kunde inte göra annat än att le. Jag minns inte precis, men jag tror det var så att han pussade mig på munnen och min hjärna kändes bortkopplad men jag kysste honom, min första kyss någonsin, precis sådär fint som det ska vara. Han gick på bussen och jag stod stilla och hyperventilerade flera minuter. Jag fick en slängkyss genom fönstret, grät som fan och lyckades på något sätt ta mig hem.

Mamma ringde på kvällen, undrade lite mer om honom. Hon frågade om vi var ihop, jag svarade nej och hon sade "vad synd, han som var så rar". Jag kunde knappt somna på kvällen. Lyckades vid midnatt men blev väckt två timmar senare av ett långt sms från Victor och kunde omöjligt somna om. Dagen efter började jag skolan igen och träffade de allra finaste vänner jag haft. På kvällen pratade jag med Victor över MSN och sade som det var, att jag var jättekär i honom. Han sade att han hade gillat mig sedan maj och varit svartsjuk på killen jag gillade i somras. Bortsett från ångestanfall lite då och då ("du förtjänar inte det här ditt kräk, och vem har sagt att han ens talar sanning?") var allting så bra det kunde bli.

Tre veckor senare åkte jag hem till honom och jag tror han var lika rädd och nervös som jag. Han kysste mig precis utanför bussen, lite klumpigt eftersom åtminstone jag nästan skakade, men en kyss precis lika fin som den förra. Fjorton avsnitt av How I Met Your Mother senare hade jag en pojkvän. Och ja... det tar väl slut här. Min bästa vän, den sötaste människa jag känner och numera min pojkvän. Och allt är perfekt. Jag älskar honom.


Markus Krunegård - Prinsessan av Peking (haha)