passingoftime

jag borde sluta lyssna på musik som får mig att vilja bort. fast ofta är det den som är den bästa. vi mot världen typ, och hela röd. och ganska mycket mer som gör att jag trycker naglarna mot huden (tack och lov klarar jag inte av långa) och längtar efter vassare saker. anna, det här är illa. du borde prata med någon. men nu glömmer vi det ett tag.

jag läser www.mylifeisaverage.com, för det är den sötaste sida jag någonsin har snubblat över. jag har slutat använda google och har numera www.seetherainbow.com som standardsökmotor. och jag har fortfarande mitt rosa hår som blir förbannat snyggt de få gånger jag orkar ha hårspray och med min lugg passar jag för första gången någonsin i glasögon. det är mest smiths i min mp3 och eftersom jag inte har några jobbiga minnen till deras musik är louder than bombs den bästa mappen jag har.

jag tror jag tänkte skriva mer, men det blir ju ändå bara babbel och jag behöver sova. godnatt.

the smiths - vicar in a tutu:

i torsdags satt jag på subway med simon två meter lång och grät och undrade mest hur mycket man kan berätta för en människa om sig själv. jag sade mer än jag borde ha sagt men tillräckligt lite för att någon ska kunna kunna fatta något. fast det värsta var väl att jag inte en visste själv varför jag satt där och bölade, bara den där äcckliga känslan över att ha blivit över. HERREGUD MÄNNISKAN TA DIG SAMMAN du är femton år det ska vara jobbigt att vara femton år. jag köpte en skiva, i alla fall. ganska värdelös men det är okej.

jag har beställt några papperskopior av foton också, jag gör egentligen aldrig det men jag hade ju markusbilder och detektivbilder och en del annat fint, typ den här och den här och den här.

nä, här har ni bra musik.
slagsmålsklubben - kom igen kommisarien:

- en egen dator
- en jävla massa tid för att lära mig photoshop
för om jag är snygg med photoshop, vad spelar resten för roll?

det är märkligt vad harry potter gör med mig. jag får för mig att jag är en del av något större. nej, jag förväntar mig inte att jag ska kunna vifta lite med en pinne och rädda världen från en massmördare, men... harry klarar sig. the daily prophet framställer honom som något motbjudande, en lögnare och ett tragiskt äckel som gör allt för att få uppmärksamhet. voldemort och alla hans dödsätare gör allt de kan för att söka reda på honom och döda honom och hela resten av trollkarlsvärlden hjälper till eftersom de hatar honom. en efter en tappar hans vänner tålamodet, de orkar inte med hans rädda-världen-mani och att han aldrig skrider till handling utan överger honom. med enbart hermione vid sin sida klarar han sig. och om han klarar det, varför skulle inte jag klara mig? jag vill tro att allt har någon betydelse, jag vill tro att allt slutar lyckligt.

jag har tänkt klä upp mig fint och gå ut och fota i snön ändå sedan snön kom, dvs en månad och jag har fortfarande inte gjort det. det beror förstås mest på att det har varit tjugo minusgrader, men nu är det nästan varmt igen och jag orkar helt enkelt inte.

jag har precis börjat bli arg på mig själv för att jag aldrig fotar analogt, jag tror att jag har tio bilder kvar på en film jag satte in i somras. nu har pappa hittat ett 50mm f/1.4 för 750 kronor. det är dyrt, dubbelt så mycket som jag betalade för kameran + tre objektiv, men 1.4 är ändå 1.4 och jag skulle definitivt bli klar med filmen fort.

jag har snart läst ut den sjätte harry potter-boken. dumbledore är död, nu är det bara lite slagsmål och en begravning kvar. jag kommer ärligt talat inte ihåg någonting alls av den sjunde, så... woh! sedan återstår aniara, kanske liftarens guide till galaxen och en länsning av biblioteket i linköping. åh, jag förstår verkligen inte folk som ogillar att läsa.

nånting drastiskt måste hända snart, annars är inget värt det. springa in i någon söt pojke som bara skrattar åt hur klantig han är (efter att ha kollat att jag är okej, förstås) medan man själv ler dumt, nickar och säger att visst han kan ta mitt mobilnummer. man bestämmer att träffas igen, vips har man en ny kompis och snart är man kompis med alla hans kompisar och man går inte längre hem till sig själv, klappar katter och läser böcker efter skolan dag efter dag. man skrattar, lever, får sin första kyss.... men sådant händer bara i böcker.




the smiths - rubber ring:

jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle skriva ett idag-gick-jag-i-skolan-det-var-kul- eller buhu-ingen-tycker-om-mig-inlägg, så det blir inget av det. tyvärr, små kissies och emokids.

igår hittade jag www.yourtube.com. jag har ingen som helst aning om ifall det är en klockren parodi på youtube eller helt enkelt en fullt seriös blogg av en tågälskare. hemskt fina bilder är det i alla fall och ett fint tidsfördriv.





markus krunegård - jag är en vampyr:


just det! simon två meter lång bestämde att vi ska iväg till emmaboda i år. jag har aldrig varit på nån festival förut, inte en aning om vilka som spelar och kommer by no chance bli ivägsläppt av mina föräldrar, men vi kör på det.

idag blev jag vegetarian. bara sådär. sade till min låtsasmamma att jag tänkte sluta äta kött och fick en nick och ett "ja men det går säkert bra". så, ja, nu är jag vegetarian. det känns väldigt fint, faktiskt.

eftersom jag och min far har lyckats övertala min låtsasmor om att hennes kompaktkamera är totalt värdelös åkte vi till norrköping och mediamarkt för att titta på Stora Avancerade Nikon D5000 idag. jag tröttnade på kamerorna efter ett tag och vandrade iväg till skivavdelningen, tänkte att hey det kanske finns något fint här. när jag hade bläddrat ett tag upptäckte jag att det stod en flicka bredvid mig i en väldigt fin jacka och HALLÅ det där är ju mango! jag blir uppenbarligen en komplett idiot vid sådana tllfällen men jag sade hej i alla fall!

jag köpte b-sidor + känn ingen sorg för mig göteborg, medan susanne bestämde sig för att köpa en nyare variant av exakt min kamera. fint. min lugg är åt helvete men jag har bra musik, typ.


the smiths - frankly, mr shankly:

idag blev jag kär.
eller, inte kär sådär så det bubblar i magen och man inte kan sova för man blir så lycklig av att tänka på personen, men ni fattar grejen.
jag hade inte en aning om att yann tiersen sjöng och inte bara spelade ett abnormt antal instrument, men hans röst är vacker och han skriver fina texter.
här är monochrome,

eller så kollar ni videon här för den är precis lika vacker som musiken.

jag vet inte. alls. jag har börjat tänka som långa utläggningar och noga beskrivningar av hur jag mår i huvudet. fast, det kanske är bra? jag kanske äntligen kan lyckas bli bra på att prata och inte bara skriva och man upptäcker saker om sig själv som man nog aldrig hade lagt märke till annars.

det är intressant det här med internet. jag har skrivit förut att jag försöker göra passingoftime till något jag själv skulle gilla och jag tror jag har lyckats. nästan för bra. för jag har insett att hade jag varit någon annan hade jag tyckt om passingoftime, jag hade velat krama henne, säga att allt blir bra, du HAR ju kompisar, ta vara på dem istället för att gråta över det som är förlorat. hon har ju fantastisk musiksmak och åh vad söt hon är!

passingoftime är en person jag har hittat på. jag är anna, jag har inte tefatsstora ögon och perfekt fluffigt hår, jag gråter till tecknade filmer och jag har nästan inga vänner.

idag var jag med i elinkans blogg.
och läst några hundra sidor harry potter iklädd väldigt mysiga raggsockor som ingen kommer vilja ta i med tång om jag ska fortsätta använda dem såhär mycket.


och så lite propaganda på det.
the smiths - meat is murder, live:

(spola fram till 1:11 det är värdelöst innan)

slagsmålsklubben - terror flynn ok ok:

jag ska sluta spela sims nu. hur mycket jag än tycker om familjen indie.

sovit två timmar
enbart ludd i skallen
feber, tror jag
suttit uppe med virtual-bubblewrap.com
inte svarat på det femte samtalet heller
kanske inte haft världens bästa nyår
köpt två möss som jag inte har visat *hihi*
lyssnat på the smiths halva natten