I'm bringing -07 back!

Sonny Moore är typ den häftigaste människa som finns. Den vänstra skivan, som gjorde honom och resten av bandet världskända, gjorde han när han var sjutton och nu är han 25 och typ världens mest kända artist. Och det följde såklart med en massa bilder och han hade emolugg ner till näsan och snakebites och var så liten att man bara vill kramas och gulla med honom och ajjfalfsaklagklglfgl JAG SKA SLUTA VARA JÄTTEBESATT AV SONNY. OKEJ. Iallafall, FFTL är huuuuur bra som helst. Det var ganska många låtar jag inte hade hört tidigare och flera av dem var ännu bättre än de där asabra som jag lyssnat på sedan jag var tretton bast. Heroine, deras sista med Sonny som sångare, är inte sådär jättejättehappy (några låtar handlar om att han precis fått veta att han var adopterad, en om hans bror som dog i bulimi, en om självskador, några om mobbning osv, you get the point) men Dear diary, my teen angst has a body count är bitvis riktigt gullig (en låt handlar om lycklig kärlek och två andra heter I liked you better before you were naked on the internet och Kiss me, I'm contagious). Ni kan ju jämföra texten till The crows are coming for us från Heroine med Populace in two från Dear diary, till exempel. Jaja, jag är glad och musiken är bra och Sonny är fin!

From First To Last - Waves goodbye:


(edit: oki jag är dum på riktigt. de har gjort fyra album: dear diary är det andra och heroine det tredje. så.)

(OCH HEROINE ÄR TYDLIGEN DET SISTA MED SONNY SOM SÅNGARE. nu går jag.)