Och nu tänker ni antagligen "vad fan har det här med Skrillex att göra?" Jo serni, det här har ganska mycket med Skrillex att göra. När jag var tretton år gammal och såg ut såhär så fanns det en nittionårig amerikansk pojke vid namn Sonny Moore som sjöng i ett band som hette From First To Last. Jag gillade faktiskt aldrig riktig emo, förutom just FFTL. De var skitbra, Sonny sjöng fantastiskt och skrev riktigt bra musik (och han var väldigt väldigt väldigt snygg hoho). Så blonderade jag både mitt hår och min musiksmak och plötsligt var det Jocke Berg med en prydlig och välklippt frisyr istället för Sonnys kolsvarta rufs. För ett bra tag sedan hörde jag talas om Skrillex men jag bryr mig aldrig någonsin om nya hippa band så det dröjde ända till..... hösten 2010, tror jag, innan jag upptäckte att OMGGGGGGGG DET DÄR ÄR JU SONNY. Så jag lyssnade och tänkte först HERREGUD VAD HAR HAN GJORT MED SIG SJÄLV men det var ju Sonny så jag lyssnade ett tag till och insåg att det var helt okej, ganska bra. Så jag köpte Scary Monsters & Nice Sprites och lyssnade oändligt på den när jag precis hade fått den och än idag fortfarande lite för mycket för att vara helt okej. Det var liksom inte RIKTIG dubstep utan mer vanlig electro med dubstepinslag blandat med sådant här och det blir asbra. Nu för någon månad sedan släppte han en ny EP, Bangarang, och självklart lyssnade jag på den innan jag köpte den. Och det är... dubstep. Och faktiskt inte alls lika bra. Men det är fortfarande Skrillex och det funkar helt okej. Summit är riktigt fin och Breakin a Sweat är ganska bra. Han är extremt duktig i alla fall, det är betydligt mer MUSIK än i det lilla jag lyssnat på av andra dubstepartister. Och, för att citera Victor, det är ganska modigt av honom att göra det här. Han gjorde ett par ganska halvmesiga EPs som alla älskade och nu gör han the real deal. Så, därför har jag lagt ut åttio spänn på Bangarang. Och kanske att jag lyckas manipulera mig själv till att älska den också.