Jag hade varit kär ganska länge. Väldigt länge, faktiskt, men äntligen lyckats intala mig att det bara var dumt på alla sätt för även om han var min bästa vän så fanns det inte riktigt något vi och det skulle aldrig kunna finnas. Vi hade varit tillsammans så gott som hela dagen. Kramats massor för att han var så förbannat fin. Vi satt i busskuren, han skulle hem igen. Händer i händer, hopflätade fingrar. Tystnad för att det inte finns ord för sådana tillrällen. Bussen kom. Puss på halsen, på kinden, på munnen. Tungor mot varandra. Mintsmak. Sedan åkte han och jag grät floder för han var allt jag ville ha men jag hade ju aldrig sagt något och allt blev plötsligt väldigt fel. Han kastade en slängkyss genom fönstret och precis när han åkte ur staden fick jag en lång kärleksförklaring via sms.

Han hette Victor. Heter, kanske man säger, för nu har det gått sexton månader och jag är fortfarande hans och fortfarande väldigt väldigt kär.